He  was a bit weak for liqour
 and attracted of flames.
Fascinating explosions in the sky
as my hair burned and body died.
Some wine on the top.
Alcohol and fire, the remarcable
combination of yours.

Du påstår att du lidit så av allt som förgått.

Men ledet är långt och väntekön är ofantlig.

Ditt nonsensprat om hur mycket ditt hjärta spruckit, exploderat och deporterats ur din kropp under de hemskaste omständigheter som går att tänka sig.

Auschwitz gånger tusen.

Du har inhalerat giftgaser sen barnsben och du har kremerats till så mycket aska så du hade kunnat utgöra en hel sandlåda.

Du såg de piskade ryggarna. Din vänner förådde dig och hängde sig i takbjälkarna.

Du var den som överlevde ditt livs kaos, eller det var vad du trodde. Din själdestruktivitet hade sluka din själ i blixtliknande hastigheter. Låt ditt svarta hjärta slå och pumpa ut de koagulerade blodet.
Klumpar och plumpar, stenar och aska.

.

Jag undrar hur många livshistorier jag hinner bygga upp och glömma i nästa sväng efter att ha mött dem.
Anleten som talar till mig.
Gångstilar som talar.
Människor som talar utan mun.
Människor med skuld som kupar sig.
Människor med lycka som ler.
Jag ser dem i en sekundsrevy.
Jag föreställer mig deras liv i en så snabbt passerad meter.
Sedan är de borta.
Stoft

Kärleken var en myt som skapades av den som inte kunde klara sig själv.
En sympatidrog som var så lättilgänglig och beroendeframkallande.
Kärleken är söt och den är sur.
Den finns överallt och ingenstans.
Kärleken går att se men inte att ta på.
Den äts men ingen blir mätt eller hungrig.
Likgiltigt tuggar vi och sväljer i montom följd.
Alla vill vi vara som alla, och all kärlek är som allas kärlek när allas är allas.
Kärleken i dagsläget är lika obetydlig som den en gång aldrig varit.

93 dagar kvar.
Om livet ens kommer börja.

Är människan så subtil att allt går att sätta fingret på?
Biologiska förklaringar, vetenskapligt bevisat.
Eller är och förblir, en del saker outforskade?
System som vårat förnuft inte kommer kunna uppnå.
Vi skriver vårat livsfacit, så vi slipper gå med de orättade svaren i maggropen.
Vetgirigheten är inte mycket bättre än ovissheten.
Ibland är det så skönt att sväva fram bland dunkla vägar med känslor som inte går att förklara.
Man bara ryser och inser att labyrinten aldrig kommer gå att hitta ut ur.
Eller kommer man?
Vi får slå upp det i facitet när det väl har blivit skrivet.

When our hearts synchronize.

Interwoven expectations that they advertise.

The evening when the dream carpenters increases and multiplies.

Our fingers cross.

Twitch and turn until the

Adrenaline starts pumping through our thumbs and toes, within veins.

Filling us over the top with the hopeful trains.

Trees will lurch and faces will distort.

Print screened eyelashes on your cornea that makes you hypnotized.

Beyond the impossibilities among us, we make an effort.

To encourage the nervous system with signals.

That will make our lips melt down to one and synchronize.

Throughout the slippery way of life we ran.

To the embraced place they call far beyond.


Notis:
Första gången jag skrev en låttext över huvudtaget.
På engelska också.
Nu är jag beredd på kritisism.
Ta för er.

Jag är en utomjording som lever på förgångna själar.
Jag är illvrådig och vräker i mig en efter en för det bottnar aldrig. Mycket vill ha mer.
Girigheten går inte att stoppa.
Mina fingrar är utom kontroll.
Jag har slukat andra, men du har något speciellt.
Kanske är du den som ger mig näringen min gröna kropp behöver.
Kanske är du som de andra och jag känner mig död efter några sekunder.

Jag åt dig och lämnade jorden med ständig hunger.
Jag lärde mig att världen är snål.
Så egoistisk att kärleken inte ens räcker till alla.
Så horribelt överskattat.
Jag lämnade stället med ett leende och med vishet i hjärnbalken vinkade jag adjö till ett ställe,
fyllt av hungriga själar som aldrig blev matade.
Lite kurrande i magen hör livet till, då kärleken inte finnas vill.

Jag vet inte vad det var du släppte i mig.
Kanske svalde jag en atombomb och den spräckte mig inifrån.
En explosion och gick upp i rök likt en svamp.
Eller så var det din ignorans som jag svalde helt, lät passera längs min matsmältningskanal och ut i blodet.
Jag vill tömma mig själv på dig. Men du är allt jag har kvar som känns verkligt. Du passar perfekt i ramen, fast det är fel färg. Vi missmatchar trots att vi en gång var en.
Idag har jag slängt ut allt du kunde ha vidrört. Jag rev ut golvet du en gång stått på och jag rev upp min säng så fjädrarna flög ut. Ditt ansikte är tryckt med permanent färg i mig.
Fyfan vad jag suddar.
För en gång var det endast vi som fick röra. Endast vi som fick varandra.
Tack för den korta visit du gjorde i min själ. Nästa gång vill jag gärna att du lämnar kvar den, helt.
.