Kallt och rått.

Allt och alla är kalla och råa.

Det är kallt men ingen känner det.

Man föds med frusna fingrar och tår.

Till slut dör den barnsliga känslan av att lyckan är långvarig.

Ungdomens frost tär på dem.

Minusgraderna blir fler och fler.

Livet kommer som en istapp ner i bakhuvudet, rakt igenom.

Han känner hur livet bryter sig in i hans dockhus.

Stjäl allt han hade.

Liam skriker fast inte till någon nytta.

För allt är redan försent. Väggarna faller och kvar står han.

Naken utlämnad och sårbar.

Vargarna vandrar runt sitt byte och slår till.

Livet har sin gång.

Förr eller senare är allt försent.

Folk skriker.

Liam känner inga där. Han är rädd.

Rädd för främlingar.

Främlingar med alkohol i kroppen.

Främlingar med obehagligt sug i blicken.

Han vill hem.

Han hör sitt namn.

Hanna ropar. Hennes kropp vandrar och hennes sinne flyger där hon tar sig igenom folkmassan.

Själv känner han hur nykterheten fortfarande lever. Cider är inte långvarigt.

Jorden är lika kall som innan.

Smaken är stark och bränner i halsen. Smaken av när bakterierna dör och fräts upp.

Smaken av glädje.

Kvällen blir allt tryggare och omgivningen allt luddigare förutom en person som står så klar. Han har alltid varit så klar. Glänst så lockande.

Skapt av den allsmäktiges hand. Jorden åttonde underverk är en stjärna som glänser på den bäckmörka himlen.

Chansen svävar i luften.

Liam räds inget nu.

Kärleken har ingen mark att bygga sin grund på. Men Liam struntar att han har byggförbud.

Han älskar, fast det är dödligt.

Vi nöjer oss inte med barnbidraget, mat samt kläder utöver det.

Barnen skriker fortfarande i kör;

- Jag vill också ha den blåögda, blonda dockan som pratar så vackert, kan installeras på alla språk och som kan äta och kissa!

Eller ungdomarna, min målgrupp, som skriker att de behöver fylla på deras kontantkort för tredje gången denna månaden fast de redan sms:at upp sexhundra spänn med sina välmående tummar.

Jaha, suckar föräldrarna, vad har ni då?

Dockorna ligger i en drös på golvet och samlar damm.

- De är inte lika roliga som den multibegåvade dockan som kan kissa gult vatten, konsumera låtsas mat och prata med obehaglig robotröst.

Det värsta är väl respekten.

Allt tas för givet. Läraren går i taket och eleverna susar in och ut genom dörren.

- Jag vill ha hjälp, jag fööörståår inte!
Inte konstigt att du inte fattar när du inte ens kan sitta still.

Läraren försöker men huvudet flyger tillslut av, helt blodrött av stress.

För så jävla irriterande är vi.

- Jag orkar inte skaffa mig en framtid, vrålar ni. Åh, herregud ni gråter till och med!

Jag har verkligen medlidande, mitt hjärta blöder sympati, verkligen!

Jag bryr mig inte om ni inte får nåt jobb, Sverige är så bra så här finns ett skyddsnät där ni lata kan vila. Feta spindlar som vilar i ert redan färdigspunna nät, och får flugorna serverade på silverfat.

Gå ni till Arbetsförmedlingen och försök skaffa jobb med ert "jag orkade inte"

Ingen vill anställa en omogen arrogant idiot.

Jag däremot är genial. Jag har ett avtal med världens behövande barn.

Vi byter ut er lättjande maskar mot de stackars treåringarna som får gå två mil

för att få avloppsvatten i en smutsig bägare för att sedan bära den tillbaka samma väg samtidigt som den varma marken bränner sönder deras små fötter.

De får åka på ett rullband hit, men ni får gå dit. För deras länder har inga band.
Det är för dyrt, förstår ni?

Men som sagt!
Snart kommer ju det bästa med hela månaden. Barnbidraget!

1000kr. Skänk lite pengar vet ja'!

Eller nej, Fred Perry jeans kostar ju mer än så, mer än vad en sömmerska i Chile tjänar på en hel månad. Hon som säkerligen sytt dem åt er.

- Varsågod, säger hon och ni roffar åt er dem.

- Åh vad ni dreglar, här är en servett säger hon och ger er den artigt.

- Men den vill jag inte ha ,skriker ni, du är ju förfan smutsig!

Vi, de rika, älskar verkligen att frossa eller hur?

Jag får kräkreflexer och spyr på er hopplösa attityd. Till skillnad från er flesta kan man vara ekonomisk och göra någon nytta, eller i alla fall försöka! Nu kommer ni stå och skrika;

- Han är dum i huvudet, ska vi må dåligt bara för barnen i andra delar av världen har det dåligt?

Svaret är nej.

Visa bara lite respekt, väx upp lite, byt namn till Spara, inte Slösa och framför allt, var tacksam.

Ni ska vara så tacksamma så ni mår dåligt, eller kanske inte dåligt, men ha lite dåligt samvete, för då har detta gått fram. Då har jag nått era små hjärtan.

Var tacksamma för de liv ni fått.

Det är ett privilegium.

Men jag har ingen sympati.

För just nu letar barnen efter kläder på soptippen och en liten pojke jublar.

Hans tänder är sneda och hans ansikte är mättat av skit.

Han har hittat en tröja blå som himlen. Blå som i hans favoritfärg. Han bryr sig inte om att där är ett litet hål i tröjan för han ska snart dö i AIDS ändå.

Denna kväll ska de bli så fulla med alkohol att de kommer svämma över och rinna ut ur alla hål.

För det är så man har fest. Kolla vilken högstadieskola du vill, alla säger samma och alla måste ha rätt.

Eller?.

Hanna som är så förstörd ska förstöras ännu mer ikväll. Det vet de båda om.

Hon står vid sitt sminkbord och ler. Han ler.

Hon är sprudlande glad för att hon ska proppas med onykterhet och leva livet och nå omöjliga promillehalter.

I alla fall för ikväll.

Kylan fäste sig i huden och snön slår och susar i öronen.

Det är ungefär två kilometer till Jenny. Jenny med den stora villan och bubbelpoolen och som får mest pengar i månaden av alla barnen i hela skolan. Hon har jeans för tretusen och en tröja för det dubbla. Liam tycker allt är fult ändå, trots summan.

De fryser om benen där de stapplar sig fram genom de stora snödrivorna.

Ljuset guidar dem till ett hus lite utanför stan där Sara och hennes bästa vän Louise som skriker att hon älskar alla bara för att få en syl i vädret och spyr ner i den julprydda brevlådan. Han hatar henne.

Liams mage vänder sig lite när han ser Louise.

Han föraktar henne. Hon kramar honom.

Han frös mer än när hon höll sina beniga armar kring honom. Han vill slänga henne i marken så hårt att hon far ner till det brännheta.

Där den jäveln hör hemma. För hon är så rå, hennes blick dödar som en laser.

Hon bär en falsk mask som är överpudrad och ingen ser den för hon bättrar på den på lunchrasten och för att inte glömma de mättade läpparna som snart kollapsar av idomin.

Djävulens vita läppar sätter ett litet vitt sträck på hans kind.

Markerar honom som vän för kvällen.

Men det sker ingen förändring från den ena dagen till den andra, inte med Louise.

Djävulen har alltid varit ond.

Hanna är nu blott femton och har raklugg med löshår i alla möjliga färger. Hennes strumpbyxor är håliga och hennes ansikte är spacklat med allt du kan tänka dig. Liam tycker hon ser ut som en massakrerad Barbie.

En docka som klippt av sig håret och gjort revolt mot sin håriga pappa som har porrbilder gömda i en låda. En låda i garaget som är märkt med silvertejp. Tejpen är sliten och klistret är mättat med smuts.

En gång kom Hannas mamma på pappan när han stod och njöt av sina smutsiga affärer.

De är skilda och har delad vårdnad om sin nerklottrade docka med ögonfransar likt spindelben. Hannas mamma håller för sina ögon men inte Hannas. Hon är för upptagen med sig själv.

Liam vet att Hanna gråter ibland. Mer än ibland. Eller så hackar hon lök dygnet ut och in för hennes ögon ser ut att spricka och det undre lagret är rött. Små röda blodkärl som blir irriterade i ögat bara för att hon släpper en tår.

En tår för att hennes pappa har bakåtkammad tuss på sin flint och raggar på små tonårsflickor.

Två tårar för att hennes mamma inte verkar älska henne.

Sorgen som kräks upp och sedan sväljs gång på gång.

Kanske därför han är kompis med henne. För att få henne att öppna sig fast han redan vet mer än halva sanningen.

Han beundrar henne. Eller så tycker han synd om henne för hon redan verkar dömd.

Dömd till misslyckande.

Eller så älskar han henne så mycket att han inte vet vad han ska tycka.

Flickan han vet allt till inget om. Hon är ett halvt löst mysterium.

En innan så nära barndomsvän.

Nu blott en kal vägg.

Hanna är död och hennes skelett vandrar i trasiga kläder

Hannas mamma har lättmajonnäs och äggskivor på sina fullkornsknäckebröd.

Hennes kropp är urholkad och har sköra ben. Hennes intryckta ögon har tydliga skuggor under sig och hon har en hel bokhylla med träningsvideos. Inte ett dammkorn vilar på filmerna.

En gång kollade Liam och Hanna på en som hette "Så får du fastare rumpa".

Det var en tant som skrek att man skulle hålla ut samtidigt som hon låg i halvbrygga. Basen dunkade i bakgrunden och kvalitén på videon var grynig och ljudet var burkigt. De satt båda med undrande miner och deras ögonbryn åkte berg och dalbana medans de fnissade.

Precis när den brunbrända tanten på tv:n började med sin avslutande stretching och sträckte sig mot fötterna kom Hannas mamma in i rummet.

Hon var trött, arg och skrek på oss att stänga av den. Hennes ögon brann av ilska och munnen snörptes ihop innan hon gick ut i köket.

Man hörde hur knäckebröden flög i golvet och såg hur majonäskorken rullade iväg och studsa in i rummet.

Mamman skrek.

Sen dess har de inte rört filmerna i bokhyllan men Liam brukar betrakta titlarna.

Undrar om de är lika burkiga och basen bränner i öronen. Försöker få de stackars sönderbantade fyrtioplusmammorna med lightprodukter att kämpa mot kalorierna.

Liam tror att hon ser på honom som en kalori. Något hon vill bränna, kasta i vedspisen.

En gång drömde han att hon var djävulen och kokade honom i en kittel.

Han vaknade i svettfuktiga lakan.

Men Hanna är snäll och har långt hår som hon kammar varje dag.

Hon säger att det är bra för håret, men det tror inte Liam. Han är ömhårad och tror att borsta håret för mycket gör så det trillar av.

Hanna är hans bästa kompis. Så har det alltid varit och själva vet de inte varför.

Hanna har en massa skrivböcker med finstilta namn. Hon har lagt ner så mycket på att skriva sitt namn och bokens titel.

Inuti står inte ett skvatt.

Pennan står still mot papperet och rör sig inte ur sin position. Den är så stilla och tyst.

Hanna gråter i sin garderob för ingen ska höra når hon snyftar så tyst hon kan. Hon försöker skriva i mörkret för då ser ingen att hon verkligen kan. Hon är bättre än de flesta på fina ord.

Papperna är fyllda med osynliga texter.

Jag älskar dig mamma står på varje sida.

Hennes mamma älskar hon så hon inte vet hur mycket själv.

Hanna vill bara att hon ska sluta gråta och springa av sig benen.

Hanna vill bara ha en normal pappa som skrattar sådär skorrande framför teven.

Hanna vill att alla ska älska sig och leva som i filmerna. Springa mot varandra och omfamna. Låta kärleken svepa över dem i evighetens namn.

Men ingen bryr sig. Liam ligger där hemma och gråter han med. Men de vet inte någon heller. För ingen bryr sig. Ingen vill veta av dina problem när de själva har värre saker att handskas med.

De förstår inte att barnet gråter över att de aldrig får se mamma och pappa kramas igen och sedan att de alla tre myser framför en film tills ögonlocken faller.

Mamma förstår inte att Liam är rädd för pojkarna i skolan som sparkar på Hanna och skriker äckel efter henne. Hon förstår inte att Liam är rädd för hat.

Ingen hade brytt sig om de hade hört dem gråta.

 

Du kastar mig till världens slut. Där horisonten avslutat och förblir ett svart töcken.

Men jag vet att du endast slängt mig ur din syn.

För jag vet att jorden är rund, trots ditt högmod om att jorden är lika platt som du.

Som en vacker dörr till ett fuktskadat rum med mögelfläckar utspridda överallt. Första intrycket förtrollar en tills man inser att innehållet bara var ett tomt blad med kaffefläckar på.

Du skadar.

Du dödar.

Du tär på mig, skär mig i oändligt små tärningar. Klyver mig så jag inte längre vet mitt höger eller vänster.

Älska eller hata. Denna tanken vrider mig ut och in. Visar mina känslor som om mitt yttre. Som små knappar utanpå min kropp. Fritt fram för vem som helst att trycka på så min själ havererar.

Du älskar. Jag hatar och tvärtom. Varje sekund.