Om jag räknar till
ett
två
tre
fyra
fem
sex
sju
åtta
nio
tio
och blundar så hårt jag kan, kvittar.
Väggen är vit och du, är blott en illusion, född till att leva som parasit på mig och min hornhinna.
Men du är inte där, jag vidrör luft.
Svalkar mina händer då det är den enda närheten jag får.
Sluta bränna mig på bål. Sluta kasta sten i ögonen på mig.
Du var världens förhoppning men du blev en skandal.
Du är den bästa råttan och jag den sämsta katten.
Kärleken övervinner allt, även sig själv.