Jag känner hur du målar över mig.
Stänker den svarta färgen i mitt anlete och jag flyter in i det bäckmörka töcknet.
Sudda ut mig, ofokuserad.
En gång fanns jag oförstörd, hel och bevarad. Men pusslet är nött och skavt, då du bygger och sedan sliter sönder det, gång på gång.
Du vet inte själv varför du släckte ljuset. Kanske för jag var för ful och min ögon inte var så blå som innan.
Kanske för du målade upp mig och blev inte nöjd.
Så låt den svarta färgen stänka ner mig, låt mig brännas bort ifrån ditt närminne.
Men jag väntar här, överrollad.
Då är det bara att dra bort den krakylerade färgen från mina läppar, låta mig tvätta av ignoransen och jag är din.
Dina läppar har alltid talat till mig som ifall de var de ända jag var skapt att lyssna på.