2
Tunna fingrar. Tunna kinder.
Vilken vacker pojke han var. Att han aldrig såg.
I gula lysrör gör han allt vad han kan för att få ge vad han har kvar att vågligt kunna riskera.
Ögonglob. Fransrad. Svart mot gul puderhud.
Ren mutation. Gör sig färdig att lämna sin kokong han spann för så länge sen,
två evigheter och en livstids väntan. Nu sprider fjärilen sina spröt i den tunga luften, fylld av resterna av gryningens dagg. Nu lyser det igenom dess skira vingar
av porösaste glas.
Han tvättar av sig ansiktet så gott det går.
Uiiiiii låter bandspelaren.
Klick.
Vi vill höra denna låten en gång till.
I repris.
In i kokongen och ut igen. Försiktigt kisar han i sina spegelbild. Pupiller fäst på pennan. Besatt av sin fransrad drar han det avgörande sträcken. De som får kokongen att spricka. Hans sköra hinna att pulveriseras.
I två sekunder och tjugofyra hundradelar står tiden stilla. För då är han förlöst ur sin bur. Han har målat sig ur
de vita pappersarken. Steg för steg närmade han sig papperskanten och för varje ny teckning var han ett steg närmre slutet.
Tiden då han var för evigt färdig. Två sekunder och tjugofyra hundradelar tog det sista penseldraget.
Liam hade gjort sig själv värdig.
Liam var fjärilen som lämnade ängarna för de stora skorstenarna.
Han var den fjärilen som byggde sina egna vingar och smed sina egna spröt.
1
Man gör sig själv värdig. Det var så han tänkte.
Man gör sig själv värdig, man gör sig själv färdig ,ojoj, det rimmade -nämen ser man på!
Nej, men allvarligt förklarade han för sig själv och klarade upp för sarkasmmolnen i väderleken. Gjorde den blå.
Med vackraste penslar drog han hans anletsdrag.
Gul, vit, brun, orange, blanda blanda. Hud.
Rosa, brun, vit+hud. Kinder och käkar som maler.
Skira vågor av rosa.
Två drag.
Mun.
Svalg och adamsäpple som inte syns, men det finns där, inte på pappret men i verkligheten
då syns det om han öppnar sin mun.
Brunt, svart. Ögonbryn. Iris. Hår.
Kakao.
Hans ögonlock är stängda under hela processen, uppbyggandet.
Kakao.
Han fortsatte.
Måla, föreställa, illusionera, klistra, klippa.
Man gör sig själv värdig.
Ja, det var faktiskt så han tänkte, hela tiden.
Ponera dig själv att rita upp en bild i bakre huvudet av något du håller varmt, vars namn smälter i trettiofyra grader.
Precis som kakao. Hur länge lyckas du hålla bilden? Två, tre sekunder.
Så börjar han om igen.
Fan, fan faaan.
Ofokuserad. Oklar, penseldragen försvinner i himmelsblått.
Genomtränglig struktur blottar sig på den vaga skyn. Allt suddar sig, färgen torkar in och blöts upp
i vatten. Molnen seglar in från syd. Bryter sönder honom och som vax smälter han bort.
Där.
Liam somnar utan att lyckas. Liam somnar med ögonen öppna. Inget syfte att stänga om du inte får måla.
Så försvann han i oroliga lakan med orden dunkandes i de uttorkade pupillerna.
Man gör sig själv värdig.
slutet
Pojken ni skrek på genom de tunna högstadieväggarna.
Pojken ni försökte döda med era laserstrålar.
Jag vill bara säga att han rymde.
Förstod ni aldrig att han förstod er hela tiden?
Han saluterade ju förhelvete era hälsningar!
Han gav er order att skjuta!
Låt honom falla, låt honom ruttna, det var ju vad han bad om!
Det var han som valde sin pepitatröja med dubbla axelvaddar och kortkortshorts
Det var han som bad er skrika
Men var var ni?
Om det var något pojken aldrig fick känna så var det att vara besegrad.
Han sprang och ni kom aldrig ifatt.
Allt ni behövde göra var att döda, slita, slå.
Men han löste gåtan
Tillsammans med sig själv förlöstes han ur pans labyrint.
Today is a day of repair.
Damm i halsen och ringande i öronen.
Hosta och kramp i lungväggarna
Fast det tillhör väl festivallivet.
Världens underligaste vecka.
Först tyskland med bisarr Fader Abraham allsång
sen alkohol och vattenblåsor under fötterna
och vikarier i vårt onyktra sällskap. Jag säger då det.
Vecka 22 är sju dagar vi aldrig kommer att glömma.
S!ESTA
Lite musik till morgongrynen.
Seven hours to Germany.
Nej.
When a week gets fat
Tusday is Germany
Wednesday is Sachsenhausen, then back to swedish beds.
Thursday is S!ESTA
And Friday.
And Saturday.
alice the flowerpot.
Ripped tights
Wonderland sighs
As vanillaAlice soul
became dark over
a night.
Thickmilk manifestation.
Hunger for every beat
Frenetic efforts to speak
But no words, since they're
not useful.
Bodys makes the world go round
in an absurd
thickmilk manifestation.
On our hands and knees, we pray,
we must be more than sexual organs.
But we weren't. And
will never be
more.
Vid ödemarker bor ingen. Inte i dig heller.
eller någonsin kunna
ta mitt ansvar
mitt förnuft
till fånga.
du tog sönder buren.
stal nyckeln.
Strö socker över salt.
Där fanns ingen att be om nåd.
Om ögon ser och öron hör.
När dörrar stängs öppnas fönster.
När folk stänger ögonen öppnar de nya i nacken.
I det oundvikliga tjuvlyssnandet kan ett minsta
medfnysande avslöja dig.
Dra av din mantel och låta världen beskåda den
genomskinlige saten som stod utanför.
Skrattade med dem andra fastän han aldrig var med.
Han såg bara på.
Minns ni han?
När han grät
När han inget mer ville än attt öppna toalettdörren
och visa
att han var lika värdig som ni.
avslutar en start.
De var för få för att kallas få, då de endast var en plus två.
En ströks under och en ströks över.
Själen av en svunnen tid.
Fuskade sig igenom matten.
Smusslade godis i korridorerna.
Vände sig om utan att se.
Hur hans skugga förhöll sig till de andra
Roger gick in på skolans tredje toalett (sal 405)
utan fönster i mörkret satt han död av sin
sociofobi
Bredvid stod ingen.
Universum.
Om människan hade en dag kvar att leva
i missbruk, doldhet och förtryck
och sätter punkt
utan att ens ha skrivit historia.
9000 sekunder.
Nämen så ljuvligt va!
Nu ursäktar jag för min inaktivitet. Men jag, ni får ta att jag är periodbloggare.
One, two, four?
Lördag morgon
!
Birds.
Paralysed in motion
Greeving for last touch
once too much
his dignity was spoken
at once without words
Dumb birds
flew over the dead wings
of a craquelated swan
whose song is still left to
whistle through wind, without
any one.
Vi är alla här för vårt egna gynnande
att ni ska berätta hur jävla dum och pretantiöst jag beter mig.
Men ni säger inget alls.
Ni lyssnar och jag ger
Eller så skriver jag för tomheten själv.
Kanske är det hela en endaste stor monolog
av självömkan och bekräftelse.
Om vänskap någonsin varit ömsesidig.
och regnet lyfte från marken i
omvändt skyfall
Jag somnade mitt i steget
mot oändligheten
och snubblade på dörrkarmen
Jag vakna av din puls mot mitt öra
Slungades ut dit jag en gång färdats från
Porten slöts
Oavsett hundratals bankningar
Sesam väntade inte där bakom.
På tårna sprang jag baklänges
ner i kloaken och lade mig i vattnet
jag troddes mig tillhöra.
Jag iakktog aldrig människor tillräckligt.
Jag nådde endast yttersta skiktet.
Suddade bort hornämnena, men kom inte längre.
Ni var så fagra att jag blev paralyserad.
Ni som var jag i sann bemärkelse, varför var det ni som försvann?
När två kroppar föds utan viljestyrka
på kal mark
slår de huvudet i marken
spräcker sin tunna hud
ljudet eskalerar av deras redan svunna tid
De väver en mur omkring sig
av sina armar och ben
Motståndskraft som inte fanns
men ändå gav till ett sista skrik.
Utan varsel
börjar det gro
mossa över vad som en gång fanns
kvar utan att lämna
spår av
koagulerat blod
Saknad av själ
var vad brände i deras tjocka halsar.
Stum luft
utan att inhalera
försvann kropparna i mörkret
