Man gör sig själv värdig. Det var så han tänkte.
Man gör sig själv värdig, man gör sig själv färdig ,ojoj, det rimmade -nämen ser man på!
Nej, men allvarligt förklarade han för sig själv och klarade upp för sarkasmmolnen i väderleken. Gjorde den blå.
Med vackraste penslar drog han hans anletsdrag.
Gul, vit, brun, orange, blanda blanda. Hud.
Rosa, brun, vit+hud. Kinder och käkar som maler.
Skira vågor av rosa.
Två drag.
Mun.
Svalg och adamsäpple som inte syns, men det finns där, inte på pappret men i verkligheten
 då syns det om han öppnar sin mun.
Brunt, svart. Ögonbryn. Iris. Hår.
Kakao.
Hans ögonlock är stängda under hela processen, uppbyggandet.
Kakao.
Han fortsatte.
Måla, föreställa, illusionera, klistra, klippa.
Man gör sig själv värdig.
Ja, det var faktiskt så han tänkte, hela tiden.
Ponera dig själv att rita upp en bild i bakre huvudet av något du håller varmt, vars namn smälter i trettiofyra grader.
Precis som kakao. Hur länge lyckas du hålla bilden? Två, tre sekunder.
Så börjar han om igen.
Fan, fan faaan.
Ofokuserad. Oklar, penseldragen försvinner i himmelsblått.
Genomtränglig struktur blottar sig på den vaga skyn. Allt suddar sig, färgen torkar in och blöts upp
i vatten. Molnen seglar in från syd. Bryter sönder honom och som vax smälter han bort.
Där.
Liam somnar utan att lyckas. Liam somnar med ögonen öppna. Inget syfte att stänga om du inte får måla.
Så försvann han i oroliga lakan med orden dunkandes i de uttorkade pupillerna.
Man gör sig själv värdig.