När solen bröt upp tyngden
och regnet lyfte från marken i
omvändt skyfall
Jag somnade mitt i steget
mot oändligheten
och snubblade på dörrkarmen
Jag vakna av din puls mot mitt öra
Slungades ut dit jag en gång färdats från
Porten slöts
Oavsett hundratals bankningar
Sesam väntade inte där bakom.
På tårna sprang jag baklänges
ner i kloaken och lade mig i vattnet
jag troddes mig tillhöra.

Jag iakktog aldrig människor tillräckligt.
Jag nådde endast yttersta skiktet.
Suddade bort hornämnena, men kom inte längre.
Ni var så fagra att jag blev paralyserad.