NU är våren här, för er som inte märkt det och min influensa är borta.
NU har jag lov utan att ha avverkat den sista veckan innan i skolan. Den förbrukades i mja, sängen.
NU är bonsaien ungefär lika stor som innan, tror det är ett gott tecken (?)

He  was a bit weak for liqour
 and attracted of flames.
Fascinating explosions in the sky
as my hair burned and body died.
Some wine on the top.
Alcohol and fire, the remarcable
combination of yours.

Du påstår att du lidit så av allt som förgått.

Men ledet är långt och väntekön är ofantlig.

Ditt nonsensprat om hur mycket ditt hjärta spruckit, exploderat och deporterats ur din kropp under de hemskaste omständigheter som går att tänka sig.

Auschwitz gånger tusen.

Du har inhalerat giftgaser sen barnsben och du har kremerats till så mycket aska så du hade kunnat utgöra en hel sandlåda.

Du såg de piskade ryggarna. Din vänner förådde dig och hängde sig i takbjälkarna.

Du var den som överlevde ditt livs kaos, eller det var vad du trodde. Din själdestruktivitet hade sluka din själ i blixtliknande hastigheter. Låt ditt svarta hjärta slå och pumpa ut de koagulerade blodet.
Klumpar och plumpar, stenar och aska.

.

Jag undrar hur många livshistorier jag hinner bygga upp och glömma i nästa sväng efter att ha mött dem.
Anleten som talar till mig.
Gångstilar som talar.
Människor som talar utan mun.
Människor med skuld som kupar sig.
Människor med lycka som ler.
Jag ser dem i en sekundsrevy.
Jag föreställer mig deras liv i en så snabbt passerad meter.
Sedan är de borta.
Stoft

Kärleken var en myt som skapades av den som inte kunde klara sig själv.
En sympatidrog som var så lättilgänglig och beroendeframkallande.
Kärleken är söt och den är sur.
Den finns överallt och ingenstans.
Kärleken går att se men inte att ta på.
Den äts men ingen blir mätt eller hungrig.
Likgiltigt tuggar vi och sväljer i montom följd.
Alla vill vi vara som alla, och all kärlek är som allas kärlek när allas är allas.
Kärleken i dagsläget är lika obetydlig som den en gång aldrig varit.

93 dagar kvar.
Om livet ens kommer börja.

Är människan så subtil att allt går att sätta fingret på?
Biologiska förklaringar, vetenskapligt bevisat.
Eller är och förblir, en del saker outforskade?
System som vårat förnuft inte kommer kunna uppnå.
Vi skriver vårat livsfacit, så vi slipper gå med de orättade svaren i maggropen.
Vetgirigheten är inte mycket bättre än ovissheten.
Ibland är det så skönt att sväva fram bland dunkla vägar med känslor som inte går att förklara.
Man bara ryser och inser att labyrinten aldrig kommer gå att hitta ut ur.
Eller kommer man?
Vi får slå upp det i facitet när det väl har blivit skrivet.

When our hearts synchronize.

Interwoven expectations that they advertise.

The evening when the dream carpenters increases and multiplies.

Our fingers cross.

Twitch and turn until the

Adrenaline starts pumping through our thumbs and toes, within veins.

Filling us over the top with the hopeful trains.

Trees will lurch and faces will distort.

Print screened eyelashes on your cornea that makes you hypnotized.

Beyond the impossibilities among us, we make an effort.

To encourage the nervous system with signals.

That will make our lips melt down to one and synchronize.

Throughout the slippery way of life we ran.

To the embraced place they call far beyond.


Notis:
Första gången jag skrev en låttext över huvudtaget.
På engelska också.
Nu är jag beredd på kritisism.
Ta för er.