Min hud knottrar sig längs ryggraden och min benmärg fryser till is.
Kurar ihop mig och bildar ett mänskligt hjul.
Du trodde du bemästrade konsten att göra tårar till silver, men allt du lyckades med var att fylla mina ögon men världens alla sju hav.
Alla trodde vi att du var den som man väntar på. Men din magi var lika meningslös som att blåsa mjöl i ögonen på en så man blinkar deg.
Usel var vad du var, och usel ska du alltid förbli.

Jag vet att jag lovat uppdatering men saker och ting har kommit ivägen. Flytten tar upp en massa tid plus att jag har åkt på något konstigt som gör att min mage krampar varannan sekund. Magkatarr eller något liknande antar jag. Vaknade med det i morse och usch så hemskt det känns ibland. Som tusen nålar i magsäcken ungefär.
Sedan har jag även ett miljöarbete som gör att min tid begränsas till att sitta här och underhålla er, vilket jag gärna hade gjort om jag hade mer tid.
Ska försöka komma igång nu igen imorgon.

Nu är vi här igen. 14 Februari visar sig stort med sol och glittrande snö på gatorna. Oskuldsfullt har den haft sin lilla kärleksgryning. Växer gör den allt med människors förhoppning. Idag ska många flickor få ett krystat puttinuttigulligullgull sms från sin käraste och idag ska många killar få sig ett sympatiligg för de är så söta med sina puttinuttigulligullgull grejer åh så söta dem är! Alla älskar alla hjärtans dag. Jublar på gatorna och sprätter upp sina tröjor för att visa att kärlek faktiskt existerar denna ikalla dag! Hipphurra, för här kommer alla hjärtans dag.
Ha det nu så bäst och glöm inte klockan, bli inte försenade! Spring spring spring, visa kärlek! Sen slipper ni ju drar er ut i kylan och kyssa er lilla uppstoppade spackelfjolla de resterande 364 dagarna!
Enda dagen folk blir tvingade att visa kärlek och det blir inte bättre än såhär! Känslor dör, eller så har kylan förstört vårt känselkontor och då skickas nervsingnalerna lite fel ser ni! Eller de vet ju inte ni, eftersom ni redan är där ute i kylan och gör allt som behövs.
Stackars satar.

I would love to update but the time says no and I'm crying YES I'm crying. My tears, so desperate and longing tears, that just want to give you what you ask for.
More of me, more of my blog.
And it will come my friends, it will. Soon.

Mina ögon och bihålor värker. Kroppen skakar lite av matthet och jag svettas och fryser på samma gång.
Ögonlocken är tunga och hjärnan hänger inte med.
Feber och förkylning.
Man ska uppskatta livet medans man är frisk!
Det roliga är att man alltid uppskattar saker då man mist dem.
Då man önskar som mest att allt var som innan.
Jag vill vara frisk och feberfri, och ja, fy på mig som klagar så.
Men ha lite sympati för imorgon ska jag dra mig upp kl halv sju och åka ner till skolan.
För imorgon är det nationella i svenska.
Woho.

- Vafan gör ni, skriker någon.

Det är Jonathan.

Orden skär ner de fula ankungarnas vingar. De flaxar och flaxar. Men de bara plaskar i avgrunden.

Hans hand vilar på den andras kind. Så mjukt och lätt förenas deras munnar och låter sig svepas med varandra.

Livet blir blurrigt och ljuden blir höga.

Förälskelens höghus rasar.

För verklighetens plan har drivit igenom åttonde våningen och allt är nu jämnat med marken. Asfalten blir hård och kalla mot deras öron och spräckta läppar.

De är ägare av två ögon, ett hjärta och känslor. Ägare av samma stoft som ni.

Precis som ni.

Ni som slår och slår och slår. Knogjärn och baseballträ.

Huliganism och hat i en häxblandning som de får svepa helt. Ni ger och de tar och tar tills de dör och begravs.

För bögjävlar ska begravas levande och kasta grus på dem, ja ni ska kasta grusen i ögonen så de inte ser!

Deras ögon ska ruttna och händer ska åka av. Då deras förpestade kärlek är så skamlig.

Till och med ni skäms för att ni har sett såna.

Fobiskt slår dem som när man dödar en spindel. Alla vet rysningarna i ryggraden.

Alla vet hur det sprätter i kroppen och du äcklas. Du spyr på köksgolvet och din fobi dunkar. I form av en jättespindel som jagar dig runt i huset.

Den är överallt.

Ett blankt papper trillar till marken. Det är helt oberört. Inte en fläck.

Den lägger sig på vattenpölens ytspänning. Den sjunker igenom och kapslas. Skrynklas ihop och blir skör.

Då kan man riva, slita och slå.
Vi håller varandra fångar i burar och piskar på ryggarna. Röda längs ryggraden.
Röda längs kroppen.
Röd, blek och grå.
Blodet droppar och blodet rinner.
Livet springer men hatet hinner ikapp.
Liams nära och kära är publik till hans blodbad.
Hans bad i livets brinnande kittel.
Verkligheten.