- Vafan gör ni, skriker någon.

Det är Jonathan.

Orden skär ner de fula ankungarnas vingar. De flaxar och flaxar. Men de bara plaskar i avgrunden.

Hans hand vilar på den andras kind. Så mjukt och lätt förenas deras munnar och låter sig svepas med varandra.

Livet blir blurrigt och ljuden blir höga.

Förälskelens höghus rasar.

För verklighetens plan har drivit igenom åttonde våningen och allt är nu jämnat med marken. Asfalten blir hård och kalla mot deras öron och spräckta läppar.

De är ägare av två ögon, ett hjärta och känslor. Ägare av samma stoft som ni.

Precis som ni.

Ni som slår och slår och slår. Knogjärn och baseballträ.

Huliganism och hat i en häxblandning som de får svepa helt. Ni ger och de tar och tar tills de dör och begravs.

För bögjävlar ska begravas levande och kasta grus på dem, ja ni ska kasta grusen i ögonen så de inte ser!

Deras ögon ska ruttna och händer ska åka av. Då deras förpestade kärlek är så skamlig.

Till och med ni skäms för att ni har sett såna.

Fobiskt slår dem som när man dödar en spindel. Alla vet rysningarna i ryggraden.

Alla vet hur det sprätter i kroppen och du äcklas. Du spyr på köksgolvet och din fobi dunkar. I form av en jättespindel som jagar dig runt i huset.

Den är överallt.

Ett blankt papper trillar till marken. Det är helt oberört. Inte en fläck.

Den lägger sig på vattenpölens ytspänning. Den sjunker igenom och kapslas. Skrynklas ihop och blir skör.

Då kan man riva, slita och slå.
Vi håller varandra fångar i burar och piskar på ryggarna. Röda längs ryggraden.
Röda längs kroppen.
Röd, blek och grå.
Blodet droppar och blodet rinner.
Livet springer men hatet hinner ikapp.
Liams nära och kära är publik till hans blodbad.
Hans bad i livets brinnande kittel.
Verkligheten.