Igår var sista sammanförelsen.
Sista gemenskapen, eller snarare påtvingade sammansättningen.
Beror på vems perspektiv man frågar efter. Vilket fall kvittar det, avslutning
är kanske bara en avslutning utan något annat begrepp som överhuvudtaget greppar dess innehåll?
Nian har inte smugit förbi precis. Den gjorde sig välbekant med nya ansikten och nya
uttryck. Folk valde tillslut fred och de två årskurserna nio, utan någon som helst beordring,
valde att umgås i helhet med varandra utan klassindelningen som tidigare värkt likt ett skavsår mellan gränserna.
Varför gör det alltid det? Parallellklass betyder inte motståndarklass dumhuven.
Året har haft ett brett sortiment. Från het vikarie till djävulens andra hälft.
Jag har beskådat den sannoligen genomskinligaste falskhet hos en kvinna vars ögon
bara en mamma kan förmå sig att älska. Fattade du aldrig att du aldrig vara med? Du är med, du är inte.
Så går leken och lämnar ingen oberörd. Du är, men du är inte med. Var det så jävla svårt att fatta?
Herr Bäver kallar vi den. Den kalla brisen som drog i benen tills de bröts.
In i leken och du får leken tåla.
Så gick livet i en fart du inte kan urskilja, ständigt passernade utan rörelse.
Hästveda var isolerat från Sverige. Hästveda var opartiskt från världen.
Surrealistisk och stoppad av den allsmäktige själv, hindrad från att få tiden att fortgå
Dömd till att dö i tystnad utan klockornas tickande slag, likt fosters ultraljud.
Maj närmade sig i de förlorades stad eller kanske ska jag benämna dem som inavlat grottintellekt med medfödda
homofobiska aspekter inpräntade i sina ärthalvor? Allt för att attrahera er läsare.
Sista hela månaden, sista riktiga fyra veckorna.
Jag började höra klockor ringa men folk tycktes inte höra
Kanske var vi bara några fåtal utvalda.
Monstren som skulle ut ur Heliga veden från hästarna.
Igår ringde mina öron. Igår tickade allt.
Hästveda vidgades och gick upp i luften när jag satt på tvåbussen
hem från ett förra hem jag ifrågasätter om det någonsin vårdade mig.
Kanske lämnade jag mitt fängelse med tio års slit i handen
eller så lämnade jag det  tomhänt, endast lycklig för jag var den som försvann,
jag var den som undgick Herr Bäver.
Adjö Herr Bäver, hoppas du minns mig.
Du var med och jag var inte.
Du dog och jag överlevde.