Dagen före idag, igår, befann sig jag och Moa på kanten av en trappa
vars sidor var smyckade med ovårdade rabatter.
Ovanför oss
som skydd för det växlande regnet fanns ett träd som smekte moas kind
med dess sköra pilblad, mig kunde den lyckligtvis inte komma åt.
Och rakt framför oss låg universums största ros med minigejsrar som
lockade barnsben att få klä sig i de kylande vattendropparna.
Mellan oss och barnen passerade lockiga pojkar och tanter med
orangetonade sextiotals solglasögon.
Möllevångsfestivalen har nog attraherat världens finaste människor
där jag och moa satt och försökte låta ögonens mättnad sjunka
tona sig in i våra minnen så vi ibland
ska kunna begrava oss i paradiset.