Vi nöjer oss inte med barnbidraget, mat samt kläder utöver det.

Barnen skriker fortfarande i kör;

- Jag vill också ha den blåögda, blonda dockan som pratar så vackert, kan installeras på alla språk och som kan äta och kissa!

Eller ungdomarna, min målgrupp, som skriker att de behöver fylla på deras kontantkort för tredje gången denna månaden fast de redan sms:at upp sexhundra spänn med sina välmående tummar.

Jaha, suckar föräldrarna, vad har ni då?

Dockorna ligger i en drös på golvet och samlar damm.

- De är inte lika roliga som den multibegåvade dockan som kan kissa gult vatten, konsumera låtsas mat och prata med obehaglig robotröst.

Det värsta är väl respekten.

Allt tas för givet. Läraren går i taket och eleverna susar in och ut genom dörren.

- Jag vill ha hjälp, jag fööörståår inte!
Inte konstigt att du inte fattar när du inte ens kan sitta still.

Läraren försöker men huvudet flyger tillslut av, helt blodrött av stress.

För så jävla irriterande är vi.

- Jag orkar inte skaffa mig en framtid, vrålar ni. Åh, herregud ni gråter till och med!

Jag har verkligen medlidande, mitt hjärta blöder sympati, verkligen!

Jag bryr mig inte om ni inte får nåt jobb, Sverige är så bra så här finns ett skyddsnät där ni lata kan vila. Feta spindlar som vilar i ert redan färdigspunna nät, och får flugorna serverade på silverfat.

Gå ni till Arbetsförmedlingen och försök skaffa jobb med ert "jag orkade inte"

Ingen vill anställa en omogen arrogant idiot.

Jag däremot är genial. Jag har ett avtal med världens behövande barn.

Vi byter ut er lättjande maskar mot de stackars treåringarna som får gå två mil

för att få avloppsvatten i en smutsig bägare för att sedan bära den tillbaka samma väg samtidigt som den varma marken bränner sönder deras små fötter.

De får åka på ett rullband hit, men ni får gå dit. För deras länder har inga band.
Det är för dyrt, förstår ni?

Men som sagt!
Snart kommer ju det bästa med hela månaden. Barnbidraget!

1000kr. Skänk lite pengar vet ja'!

Eller nej, Fred Perry jeans kostar ju mer än så, mer än vad en sömmerska i Chile tjänar på en hel månad. Hon som säkerligen sytt dem åt er.

- Varsågod, säger hon och ni roffar åt er dem.

- Åh vad ni dreglar, här är en servett säger hon och ger er den artigt.

- Men den vill jag inte ha ,skriker ni, du är ju förfan smutsig!

Vi, de rika, älskar verkligen att frossa eller hur?

Jag får kräkreflexer och spyr på er hopplösa attityd. Till skillnad från er flesta kan man vara ekonomisk och göra någon nytta, eller i alla fall försöka! Nu kommer ni stå och skrika;

- Han är dum i huvudet, ska vi må dåligt bara för barnen i andra delar av världen har det dåligt?

Svaret är nej.

Visa bara lite respekt, väx upp lite, byt namn till Spara, inte Slösa och framför allt, var tacksam.

Ni ska vara så tacksamma så ni mår dåligt, eller kanske inte dåligt, men ha lite dåligt samvete, för då har detta gått fram. Då har jag nått era små hjärtan.

Var tacksamma för de liv ni fått.

Det är ett privilegium.

Men jag har ingen sympati.

För just nu letar barnen efter kläder på soptippen och en liten pojke jublar.

Hans tänder är sneda och hans ansikte är mättat av skit.

Han har hittat en tröja blå som himlen. Blå som i hans favoritfärg. Han bryr sig inte om att där är ett litet hål i tröjan för han ska snart dö i AIDS ändå.