Kallt och rått.

Allt och alla är kalla och råa.

Det är kallt men ingen känner det.

Man föds med frusna fingrar och tår.

Till slut dör den barnsliga känslan av att lyckan är långvarig.

Ungdomens frost tär på dem.

Minusgraderna blir fler och fler.

Livet kommer som en istapp ner i bakhuvudet, rakt igenom.

Han känner hur livet bryter sig in i hans dockhus.

Stjäl allt han hade.

Liam skriker fast inte till någon nytta.

För allt är redan försent. Väggarna faller och kvar står han.

Naken utlämnad och sårbar.

Vargarna vandrar runt sitt byte och slår till.

Livet har sin gång.

Förr eller senare är allt försent.

Folk skriker.

Liam känner inga där. Han är rädd.

Rädd för främlingar.

Främlingar med alkohol i kroppen.

Främlingar med obehagligt sug i blicken.

Han vill hem.

Han hör sitt namn.

Hanna ropar. Hennes kropp vandrar och hennes sinne flyger där hon tar sig igenom folkmassan.

Själv känner han hur nykterheten fortfarande lever. Cider är inte långvarigt.

Jorden är lika kall som innan.

Smaken är stark och bränner i halsen. Smaken av när bakterierna dör och fräts upp.

Smaken av glädje.

Kvällen blir allt tryggare och omgivningen allt luddigare förutom en person som står så klar. Han har alltid varit så klar. Glänst så lockande.

Skapt av den allsmäktiges hand. Jorden åttonde underverk är en stjärna som glänser på den bäckmörka himlen.

Chansen svävar i luften.

Liam räds inget nu.

Kärleken har ingen mark att bygga sin grund på. Men Liam struntar att han har byggförbud.

Han älskar, fast det är dödligt.