Hannas mamma har lättmajonnäs och äggskivor på sina fullkornsknäckebröd.

Hennes kropp är urholkad och har sköra ben. Hennes intryckta ögon har tydliga skuggor under sig och hon har en hel bokhylla med träningsvideos. Inte ett dammkorn vilar på filmerna.

En gång kollade Liam och Hanna på en som hette "Så får du fastare rumpa".

Det var en tant som skrek att man skulle hålla ut samtidigt som hon låg i halvbrygga. Basen dunkade i bakgrunden och kvalitén på videon var grynig och ljudet var burkigt. De satt båda med undrande miner och deras ögonbryn åkte berg och dalbana medans de fnissade.

Precis när den brunbrända tanten på tv:n började med sin avslutande stretching och sträckte sig mot fötterna kom Hannas mamma in i rummet.

Hon var trött, arg och skrek på oss att stänga av den. Hennes ögon brann av ilska och munnen snörptes ihop innan hon gick ut i köket.

Man hörde hur knäckebröden flög i golvet och såg hur majonäskorken rullade iväg och studsa in i rummet.

Mamman skrek.

Sen dess har de inte rört filmerna i bokhyllan men Liam brukar betrakta titlarna.

Undrar om de är lika burkiga och basen bränner i öronen. Försöker få de stackars sönderbantade fyrtioplusmammorna med lightprodukter att kämpa mot kalorierna.

Liam tror att hon ser på honom som en kalori. Något hon vill bränna, kasta i vedspisen.

En gång drömde han att hon var djävulen och kokade honom i en kittel.

Han vaknade i svettfuktiga lakan.

Men Hanna är snäll och har långt hår som hon kammar varje dag.

Hon säger att det är bra för håret, men det tror inte Liam. Han är ömhårad och tror att borsta håret för mycket gör så det trillar av.

Hanna är hans bästa kompis. Så har det alltid varit och själva vet de inte varför.

Hanna har en massa skrivböcker med finstilta namn. Hon har lagt ner så mycket på att skriva sitt namn och bokens titel.

Inuti står inte ett skvatt.

Pennan står still mot papperet och rör sig inte ur sin position. Den är så stilla och tyst.

Hanna gråter i sin garderob för ingen ska höra når hon snyftar så tyst hon kan. Hon försöker skriva i mörkret för då ser ingen att hon verkligen kan. Hon är bättre än de flesta på fina ord.

Papperna är fyllda med osynliga texter.

Jag älskar dig mamma står på varje sida.

Hennes mamma älskar hon så hon inte vet hur mycket själv.

Hanna vill bara att hon ska sluta gråta och springa av sig benen.

Hanna vill bara ha en normal pappa som skrattar sådär skorrande framför teven.

Hanna vill att alla ska älska sig och leva som i filmerna. Springa mot varandra och omfamna. Låta kärleken svepa över dem i evighetens namn.

Men ingen bryr sig. Liam ligger där hemma och gråter han med. Men de vet inte någon heller. För ingen bryr sig. Ingen vill veta av dina problem när de själva har värre saker att handskas med.

De förstår inte att barnet gråter över att de aldrig får se mamma och pappa kramas igen och sedan att de alla tre myser framför en film tills ögonlocken faller.

Mamma förstår inte att Liam är rädd för pojkarna i skolan som sparkar på Hanna och skriker äckel efter henne. Hon förstår inte att Liam är rädd för hat.

Ingen hade brytt sig om de hade hört dem gråta.