Mitt liv känns lite ledsamt och meningslöst just nu.
Då känner jag för att dela med mig av mina vardagskänslor.(På begäran av Amanda)
Skolan. Lektioner och studerande är inget som nånsin besvärat mig men eleverna är ju diskuterbara.
I mitt huvud slår jag dem psykiskt varje dag.
Fyfan vad det känns tröttsamt just nu!
Men nu är det 80(?), i alla fall ca 80 eller mindre, dagar tills vi kommer stå där i kyrkan med betygen i handen och friheten utanför dörren.
Då ska jag ni allt få se, ni inkompenta genmodifierade tjurar och läskiga flugbensfransade idioter, då jävlar lämnar jag och säger upp min bekantskap för gott.
Kyrkans port kommer öppnas och ut springer jag.
Lyckan står där och väntar med tårarna i handen och jag omfamnar lyckan. Åh, vad vi kramas!
Om 80 dagar står jag där med gråten i halsen, vinkar adjö till min publik, tar av mig hatten och lämnar er.
Inte för att jag kommer sakna er.
Utan för att jag, äntligen har släppts ur fängelset och jag är fri, fri från Djävulen och compani, fri från den stickande stanken av mopeder och slippa se deras jävla hjälmar på deras tomma huvuden köra iväg.
Begynnelsen av livet.
Jag kan se det nu, ser livet segla vid horisonten.