Du kastar mig till världens slut. Där horisonten avslutat och förblir ett svart töcken.

Men jag vet att du endast slängt mig ur din syn.

För jag vet att jorden är rund, trots ditt högmod om att jorden är lika platt som du.

Som en vacker dörr till ett fuktskadat rum med mögelfläckar utspridda överallt. Första intrycket förtrollar en tills man inser att innehållet bara var ett tomt blad med kaffefläckar på.

Du skadar.

Du dödar.

Du tär på mig, skär mig i oändligt små tärningar. Klyver mig så jag inte längre vet mitt höger eller vänster.

Älska eller hata. Denna tanken vrider mig ut och in. Visar mina känslor som om mitt yttre. Som små knappar utanpå min kropp. Fritt fram för vem som helst att trycka på så min själ havererar.

Du älskar. Jag hatar och tvärtom. Varje sekund.