Hanna är nu blott femton och har raklugg med löshår i alla möjliga färger. Hennes strumpbyxor är håliga och hennes ansikte är spacklat med allt du kan tänka dig. Liam tycker hon ser ut som en massakrerad Barbie.

En docka som klippt av sig håret och gjort revolt mot sin håriga pappa som har porrbilder gömda i en låda. En låda i garaget som är märkt med silvertejp. Tejpen är sliten och klistret är mättat med smuts.

En gång kom Hannas mamma på pappan när han stod och njöt av sina smutsiga affärer.

De är skilda och har delad vårdnad om sin nerklottrade docka med ögonfransar likt spindelben. Hannas mamma håller för sina ögon men inte Hannas. Hon är för upptagen med sig själv.

Liam vet att Hanna gråter ibland. Mer än ibland. Eller så hackar hon lök dygnet ut och in för hennes ögon ser ut att spricka och det undre lagret är rött. Små röda blodkärl som blir irriterade i ögat bara för att hon släpper en tår.

En tår för att hennes pappa har bakåtkammad tuss på sin flint och raggar på små tonårsflickor.

Två tårar för att hennes mamma inte verkar älska henne.

Sorgen som kräks upp och sedan sväljs gång på gång.

Kanske därför han är kompis med henne. För att få henne att öppna sig fast han redan vet mer än halva sanningen.

Han beundrar henne. Eller så tycker han synd om henne för hon redan verkar dömd.

Dömd till misslyckande.

Eller så älskar han henne så mycket att han inte vet vad han ska tycka.

Flickan han vet allt till inget om. Hon är ett halvt löst mysterium.

En innan så nära barndomsvän.

Nu blott en kal vägg.

Hanna är död och hennes skelett vandrar i trasiga kläder