Volymen höjs. Låter mig sväva iväg. Den kalla oron dämpas av det varma ljudet och pressas ner i golvet. Ner i mitt förflutna. Jag lyfter armarna, dansar långsamt av mig monstret. Låter det trilla av sig själv. Inte lönt att älta. Jag börjar trampa med fötterna. Det trillar ner och jag mosar det. Jag hoppar.

Lyfter från marken. Den är död. Fast fortfarande väcks små tankar, men min sköld trycker dem mot den trögflytande oron som fortfarande vilar på marken.

Även fast den är död så är den kvar. Den lever utan att vara levande och är död utan att vara död. Fylld av gamla rester från det förflutna.

Jag skyfflar bort den. Slänger ut den genom fönstret och marken blir tom.

Renare än den renaste renen i renhetens renaste land.

Så tomt just nu, och så fri.

Musiken dövar dess skrik utifrån fönstret. För ett tag glöms den bort, fast den väntar där.

Levandes död kommer den igen, kämpar upp för fönsterkarmen.

Men nu finns bara jag, José González och förundran. Min mun följer hans röst. Hans vackra ord.

Genomskinligt svävar ur min mun, fast det är ur hans.

Jag fick i alla fall en stund i det lyckliga.

Något av de mäktigaste som kommer kunna finnas hos en människa.
En primär emotion som får mungiporna att stiga till skyarna och likaså sinnet. En känsla som definierar glädje. En sån otrolig höjning i kroppen som får en att vilja skrika ut din drastiska emotionella och så förhoppningsfyllda känsla.
Skrika ut den i världen.
Hela jag består nu av denna emotion. Den får mig att fortsätta, fast den bara kommer i så små doser. Mindre än en atom, så mycket mindre än en kvark, ungefär lika liten som jag är i betydelse till universum.
Gör hela min kropp varm. Får mig att fortsätta kämpa mot dig.
Monstret närmar sig. Nu är det inte längre vid karmen, nu är det på mig.

Så kompakt och liten del av omvärlden, men så stor för mig.

Här står jag, rakt upp och ner i koncentrat. Så mycket jag.

Nästan som koncentrerad apelsinjuice dricker du mig på morgonen. Tar slut på mig. Varje dag, timme, kvart, minut, sekund. Du slukar mig, häller i dig och sedan rinner jag ur lika fort som vinden blåser när du stoppar huvudet ut genom bilens fönsterruta och luften stockar sig i halsen, fast ändå så känns det så syrefattigt.

Så som du gör med mig. Tar allt men är ändå inte nog, inte ens hälften av nöjdheten. Springer på löparbandet, men trillar ständigt av.

Jag är inte tillräcklig.