En buss kräker ut gråa moln ur avgasröret. Dörrarna öppnas och en kö bildas. Folk ställer sig systematiskt på ett led. Ingen trängs. Alla går snabbt och smidigt in, betalar och sätter sig, avlägset ifrån de andra. De sitter där, tysta i sin ensamhet och ingen öppnar sin käft. Den stannar och fylls på med fler ängsliga själar som får ta kollektivtrafiken som transport för att komma nån vart. Eller kanske var det såna miljövänliga jävlar som käkar ekologiskt och sparar på vår sköra, enda jord. Vår förorenade plats, den yta vi alla får dela på. Oavsett vad vi gör, så finns det andra. Vi måste dela den med alla. Alla sorter. Även de du hatar. Även de du älskar. Men ibland är livet så obamhärtigt att de älskade går iväg i tystnad. Eller så finns de där ute? Kanske någon av de miljövänner är just min?
Den som gör mig lycklig.
Bussen stannar och en,två,tre likgiltiga ansikten möter mig.
Kanske såg jag nyss min kärlek.

Nu när du passerat tänker jag.
Är det värt att jag vänder mig om?
Kommer du vända dig tillbaka.
Någon kollar ut genom fönstret eller stirrar ut i intet. Men ingen möter mig blick. Inte en person. Bara tomheten slås emot mig. Piskar mig i ansiktet som ett straff för att jag ens våga tro att du fanns. Hoppet slukas av de svarta innan det ens hunnit växa. Det saktar in. Bussen stannar och jag springer impulsivt ut i kyla. Folk strömmar längs gatan.
Jag kommer finna dig en dag eller natt. Någon gång.
Fröet av hopp börjar så smått växa igen.
Lova att vänta på mig.
Lova.