Den värsta tiden i ens liv är nog högstadiet, eller i alla fall den värsta tiden av barndomen. Hormoner, sex, skolstressen och den skrämmande framtiden, för vem ska du bli?
Jag förstår allas identitetskris. Vissa söker den genom droger, andra genom utseende.
Själv känner jag att jag funnit mig själv, men det fanns en tid då man vela, vem ska jag vara? Kommer jag nånsin våga?
 
Jag märker att många i skolan inte har det, och det är så jobbigt att se dem försöka passa in. Killarna snackar bröst som knappt sett, tjejerna diskuterar sina drömmars bröllop, och hur de ska gå längs altaret iförd den vackraste klänningen på jorden. Jag spyr på dessa ustakade vägar, könsroller och klichéer. Det mest tragiska är att man ser sjuorna utvecklas till samma som de andra. Det som de borde vara för de inte vet bättre Den säkra vägen.

Men visst är det en jobbig tid? Då alla desperat letar, förtvivlat efter sin identitet. Försöker passa in, samtidigt som man försöker hitta sig själv. Försöker vara den populära, eller vad som nu uppskattas utav samhället. Hur svårt är inte det? Speciellt i den åldern. Allt förändras. Man blir äldre, deklareringar och dagisförkylningar är snart här. Din barndom är slut och pang bom så står du helt vilsen och vet inte vem du är. För nu ska man visa vem man är, nu ska man finna sig själv

Mitt i denna skolstress, stress för vad du ska välja för gymnasium, vilken framtid vill du ha, göra med ditt liv, försöker du hitta dig själv. Vem ska du vara? Vem vill du vara? Vem vill dina kompisar att du ska vara? Nu ska de flesta valen göras och de flesta blir rädda.Så de flesta struntar i det. Struntar i att pröva nya vägar. För alla går på den andra.
Blir du den som stannar kvar som de andra? Eller den som gick sin egna väg och aldrig kom tillbaka?
Ditt val.

Vuxenlivet är snart här.