Tungorna lekte livlöst med varandra.

Monotont.

Omfamnade av varandras armar. Fingrarna rörde sig stelt, fyllda av nervositet.

En känsla av skam växte hos mig. Bara av att se dem stå där.

Inte en känsla av förakt. Inte heller avundsjuka eller svartsjuka.

Det var inte ens en känsla. Det var ett verkligt faktum.

Mina tankar började ryckas iväg.

Bit för bit. Pusslet vi byggt såg jag dig kasta i golvet och splittras ut till framtiden.

Min säkra plats var borta.

Jag känner mig naken.

Börjar med ett ben, sedan de andra. Snabbt rör de sig nedanför mig. Springer som i psykos. Fumligt rör de sig, tappar sitt rörelsemönster.

Gruset skrapar min kind medans jag glider längs marken.

Det sprängs i kroppen. Smärtgränsen är nådd.

Ögonen blottade inget liv för mig. Jag såg inget

Jag kände inget.

Jag var inget i närheten av existens.

Inte för dig. Inte för någon.

Jag kunde bara låta mig själv smälta in i gruset. Låt mig ligga här och förmultna tills jag är så liten som jag känner mig just nu.

Så liten för dig. Min sten till hjärta börjar pumpa ut grus i kroppen.

Det dunkar ut i topparna av kroppen.

Min ljuva tid var som bortblåst.

Jag inte kunde tala om det heller.

Jag bara ligger här.

För jag var lika stum som marken sex fot under.

Kroppen bultar ur sig känslor och ett skrik yttrar sig. Som om jag vaknar till liv igen reser jag mig upp ur kistan som du byggt till mig.

Jag vägrar gråta över splittrad kärlek.

Skriket ekar.

Jag vägrar.