Vägled mig. Dra i mina trådar så jag för en gångs skull gör rätt.

Himlen blir allt mer violett av kvällssolen.

Den lämnar oss för dagen. Blir allt mer mörkröd för att slutligen bli den mörkaste ton av blå. Stjärnorna kryper fram ur mörkret, yttrar sig som små självlysande klistermärken. Såna du hade i taket när du fortfarande trodde på tomten och somnade så lätt i din varma säng, i förtroende om att morgondagen gav dig allt du önska. Det nya spelet och TV-konsolen, den senaste dockan, den största bilen.

Barn är lätta att hålla lyckliga.

Livet blir med klockans tickande allt hårdare.

Du växer. Livet växer med stora steg så du hamnar efter. Problemen växer med sådan fart att du svimmar i allt vimmel av komplikationer.

Du trillar för livet tar övertaget.

Du sitter inte längre med kontrollen till ditt lilla TV spel.

Du är nu huvudrollen ,den lilla marionettdockan som gör saker den inte alls valt själv, och den som spelar har tappat sin kontroll i golvet. Batterierna flyger ut på marken. Studsar iväg under soffan medan figuren bli splattad av ett mäktigt brunhårigt monster med sina supervassa knivar.

Febrilt letar personen. Hittar dem inte. Bilden på skärmen blir gråtonad och en varningskylt kommer upp med åtta stavelser i stor röd text likt en stämpel.

Game over lyser och siffror blinkar.

Räknar ned. Måste återupplivas genom att trycka på startknappen. Men batterierna ligger fortfarande kvar. Armarna räcker inte till.

Du ligger helt hjälplös på marken utan vägledare. Du bara inväntar domen, eller återupplivelse.

Tankarna brukar hålla mig vaken.

En irriterande unge som pratar om samma skit varje kväll. Jag tänker på allt du möjligen kan fylla din tankekapacitet med. Parallellt med allt finns ingenting. Jag funderar över saker jag inte vet något om. Inte ett skvatt.

Så är det ibland varje sekund. Varje andetag är fyllt av tankar. Gamla pustas ut och nya sugs in. Slutar aldrig ventilera.