En bekännelse kan låta sig förgå.
En värdering eller två, mest för att
bevisa att min avsikt inte är, eller föreslår
att sätta stopp.
Men om du ser hoppet i avgrunden
om du lyckas gräva genom denna oändliga
botten av hinder
möjligtvis då är din längtan för desperat?
men när du ser att vattnet fyller igen den lera
du skrapat på med dina vitala, exentriska fingrar,
kanhända att du vänder,
men att bry sig är för abstrakt
jag känner inte ens dig
så varför kan jag inte låta vattnet
trycka
varför kan jag inte se dig gräva?

det är så patetiskt
när folk sätter fingrarna i halsen
klargör sin svaghet
och sedan skrattar åt en
för att man inte gör likadant?


Notis:

jag ska också köpa mig en bandspelare.

jag vill bli citerad med förundran.