det värker i öronen
ut i rötterna
som drar mig neråt
men axlarna
vi tycks inte vara överens
om
vem som äger min kropp.
Axlar upp och sinne ner
i skrivande stund
är det motsatser,
vi jublar för
intensiteter gör
det ena mindre värt
det slås av
peripetin
slungas ut ur
in i
genom
rakt av
på
från
livet
exploaterar och förblir konfiskerat i
alltet
ögonen vidgar bakåt

visionen av att inte se
är kanske för abstrakt att kunna
föreställa
men allt förgår
alla ord förmultnar
när synapserna tar över
inget blir endast 
allt blir till genom förändring
allt genomgår en förändring för att kunna
förgå, försvinna,förtvina

tänk om tanken gick rakt ut. vad rena vi skulle vara då.