En dagsutflykt som dödade mig och väckte mig till liv igen.

Jag vet inte vad det var du släppte i mig.
Kanske svalde jag en atombomb och den spräckte mig inifrån.
En explosion och gick upp i rök likt en svamp.
Eller så var det din ignorans som jag svalde helt, lät passera längs min matsmältningskanal och ut i blodet.
Jag vill tömma mig själv på dig. Men du är allt jag har kvar som känns verkligt. Du passar perfekt i ramen, fast det är fel färg. Vi missmatchar trots att vi en gång var en.
Idag har jag slängt ut allt du kunde ha vidrört. Jag rev ut golvet du en gång stått på och jag rev upp min säng så fjädrarna flög ut. Ditt ansikte är tryckt med permanent färg i mig.
Fyfan vad jag suddar.
För en gång var det endast vi som fick röra. Endast vi som fick varandra.
Tack för den korta visit du gjorde i min själ. Nästa gång vill jag gärna att du lämnar kvar den, helt.


Kommentarer
Postat av: carita

sv: åh, jag vet. jag ska försöka ändra på det.

2009-03-03 @ 19:57:16
URL: http://caritamaria.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0