Du tar tag om min vrist och pressar fingerkotorna hårt runt min led.
Ner jag faller mot det hårda underlag du skrapat fram under den tunna jorden.
Min käke knäcks ur och mina tänder spricker.
Utan talan är jag omringad av dig förevigt. Varför det blev just jag som sprängs i luften
återstår att få besvarat.
Tjernobyl är ruiner och du är av stål.
Det havererade innifrån och du varken eller.
Med dina ben av blankaste titan sparkar du mig medvetslös.
Jag kräker men spyr inte.
Jag lever genom en respirator.
Och vem är den om inte du av blankaste titan.
Min enda utväg var att gräva min egna grav.
Med din förfrusna hjärnsubstans bryter du ben som en grävling.
Gnager tills det är slut.