2

Man gör sig själv redo.
Tunna fingrar. Tunna kinder.
Vilken vacker pojke han var. Att han aldrig såg.
I gula lysrör gör han allt vad han kan för att få ge vad han har kvar att vågligt kunna riskera.
Ögonglob. Fransrad. Svart mot gul puderhud.
Ren mutation. Gör sig färdig att lämna sin kokong han spann för så länge sen,
två evigheter och en livstids väntan. Nu sprider fjärilen sina spröt i den tunga luften, fylld av resterna av gryningens dagg. Nu lyser det igenom dess skira vingar
av porösaste glas.
Han tvättar av sig ansiktet så gott det går.
Uiiiiii låter bandspelaren.
Klick.
Vi vill höra denna låten en gång till.
I repris.
In i kokongen och ut igen. Försiktigt kisar han i sina spegelbild. Pupiller fäst på pennan. Besatt av sin fransrad drar han det avgörande sträcken. De som får kokongen att spricka. Hans sköra hinna att pulveriseras.
I två sekunder och tjugofyra hundradelar står tiden stilla. För då är han förlöst ur sin bur. Han har målat sig ur
de vita pappersarken. Steg för steg närmade han sig papperskanten och för varje ny teckning var han ett steg närmre slutet.
Tiden då han var för evigt färdig. Två sekunder och tjugofyra hundradelar tog det sista penseldraget.
Liam hade gjort sig själv värdig.
Liam var fjärilen som lämnade ängarna för de stora skorstenarna.
Han var den fjärilen som byggde sina egna vingar och smed sina egna spröt.

Kommentarer
Postat av: Ingen

Vackert. Grattis på namnsdagen!

2009-06-07 @ 20:14:58
Postat av: amanda

tycker om dina ord

2009-06-09 @ 07:46:06
URL: http://www.otnak.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0